LIVETS BIBLIOTEK
om Peter Greenaways film Pillow Book
av Thore Soneson

Att se Peter Greenaways filmer är som att befinna sig i hans livs bibliotek. Alltifrån långfilmsdebuten Tecknarens kontrakt via ZOO, liv skönhet död och Arkitektens mage fram till de senare storslagna Prosperos Böcker och Barnet från Macon är hans filmer som levande uppslagsverk där jag ständigt kan finna nya ideer, symboler och tankar. Ett filmiskt bibliotek. Med sin nya Pillow Book gör Greenaway det tydligt att boken, berättelsen - och med dem kunskapen, tanken och reflektionen - är hörnstenar i hans skaparverk.

Jag föreställer mig att hans eget privata bibliotek är en labyrint av klassiker. En plats där man kan vandra längs hyllor och sjunka ned i läsfåtöljer med de urvalda volymerna. Där står de betydelsefulla verken bredvid varann - Leonardo da Vincis "Målarbok", Freuds "Drömtydning", verk av Lacan, Bibeln, George Batailles "Ögats historia" - biblioteket är den plats där man kan spåra Peter Greenaways mångfacetterade filmers ursprung. Se honom som den allkonstnär han är, en man som studerar konsten och livet och ur sina studier föder nya ideer till filmer.

I förarbetet till Pillow Book finns några fraser som hör till byggstenarna inte bara i denna film, utan i Greenaways konstnärliga allmängods, hans idé agenda -

Det är i fraser som dessa man hittar essensen i hans senaste film. Och då inte enbart i det bokstavliga, att varje människa är en roman är på något vis en självklarhet, utan i de underliggande livsfilosofiska frågor som dessa fraser ställer.

Återigen är temat från hans tidigare filmer där. Den oåterkalleliga döden. Livet som skall summeras. Inordnas i någon form av räkenskap. Varje människa måste skapa sig själv, är vad Greenaway säger. Men vad händer om vi inte uppfattar romanen, om vi går genom livet utan viljan att bli en bok som någon annan kan läsa. Om vi enbart blir makulatur utan plats i bibliotekets alfabet...

Samtidigt låter han i Pillow Book en gammal skapelseberättelse upprepas om och om igen. Den handlar om Gud som formar människan i lera. Som målar dit ögon och kön och avslutar med att skriva sitt namn på lerfiguren. Först då får den liv. Först då föds den. Gud blir för kvinnan lika med Fadern som skrivit på hennes ansikte varje födelsedag. Att skriva blir på det sättet en handling som är lika nödvändig som att äta och att andas. En bekräftelse på att jag existerar, att jag är. För utan dessa livsuppehållande akter finns inte människan.

I Pillow Book liksom i de flesta av Greenaways filmer finns ständigt det systematiska, ett nyfiket undersökande och katalogiserande av världen som redovisas i en filmisk form. Det är uppenbart i Dränkta i nummerordning där filmens struktur baseras på vår matematiska grundtext, siffor. I ZOO finns en undersökning av förruttnelseprocessen hos levande organismer som bildar en bas i filmen.

I Pillow Book växer det systematiska till slut fram i kvinnas behov av att skriva kapitelrubriker där varje ny bok=kropp kvinnan levererar till förläggaren har en titel. Ungdomens bok, Skönhetens bok osv.

Greenaway sätter ett slags likhetstecken mellan att finna sitt uttryck och att systematisera sina tankar. De båda går hand i hand. Människan blir med det synsättet en slags pusselbit i naturens ordning där lagarna existerar i förväg, människan måste acceptera detta för att kunna njuta av livets beståndsdelar. Det gäller antingen om man har Gud eller Darwin som läromästare. Parallellerna med Leonardo da Vinci och hans systematiska undersökande av kroppen och naturen är uppenbara. Nedtecknadet av tankar och filosofi och experiment som da Vinci gör i sina böcker är släkt med det arbete Greenaway gör i sina filmmanus. Han penetrerar ett ämne i en filmisk form. En undersökning som tar konstnärlig form.

Och det är alltid bilden som är utgångspunkten. Som filmskapare betonar Greenaway ständigt att film i sin essens är bilder, inte dialog. Det som gör filmen till en extraodinär konstform är att bilderna rör sig. Att tid och rum spelar med i berättelserna. Peter Greenaway skriver om filmens specifika uttryck i en katalog publicerad i samband med en utställning som han kallade Watching Water, iscensatt i ett palats i Venedig 1993 :

Detta skrivet av en man som utbildade sig på konstskola under sextiotalet och använder konstreferenser i sitt arbete. En konstnär som övergav de stillastående tablåerna, men som ständigt pånyttföder de gamla mästarna genom sitt sätt att använda belysning, färgskala och komposition.

Den filmiska medvetenhet som Greenaway äger gör att han gärna utvecklar bildspråket, söker nya vägar genom att lägga bilder lager på lager. Bildrutan kan sprängas upp av mindre bildfält där parallella händelser och skeenden pågår. Detta polymorfa sätt att berätta är en följd av video och tv-teknikens allt mer utvecklade möjligheter. Och som filmmakare har Greenaway skapat flera banbrytande tv-filmer som bygger på multilager tekniken. Det mest framstående produktionen är A TV Dante från 1984, en visualisering av en av litteraturens klassiker - Den gudomliga komedin av Dante Alighieri.

I Pillow Book utnyttjar Greenaway videotekniken genom att i vissa sekvenser bryta upp filmrutan i mindre delar, fälla in minnesbilder och texter, skapa ett lager-på-lager berättande som kräver en aktiv betraktare. Det betyder inte att Pillow Book är svårgreppbar som berättelse, tvärtom liknar denna nya film i mycket hans Arkitektens mage. Här finns en sammanhållen historia kring en människa. En berättarlinje som i stora delar följs kronologiskt. Och en direkt identifikation med den kvinnliga huvudrollen Nagiko. Hennes känslor och hennes drivkrafter är möjliga att följa och låta sig dras med i. Som i vilken amerikansk film som helst.

Medlen att berätta är naturligtvis annorlunda, Peter Greenaway låter sin kameraman Sacha Vierny följa den kalligrafiska penseln över huden, låter smärtan och lusten synas i kropparna spel över duken. För Pillow Book är en film där kroppens språk står i centrum. En film som vågar stava till ordet skönhet utan att be om ursäkt för det. Många sekvenser är visualiserade med den mest förfinade och raffinerade formen av kamerarörelse, ljusspel och komposition. Inget är lämnat åt slumpen. Allt är koreograferat. Det är filmkonst i ordets mest positiva betydelse.

Greenaway har som förlaga till sin Pillow Book valt en dagbok skriven för tusen år sedan av en hovdam - en geisha om man så vill - fylld av små och stora tankar, ytliga tyckanden, liksom filosofiska funderingar kring årstider och skrivkonsten. En blandning av högt och lågt, av det banala och det sublima. På ett sätt är det nutida porträttet av Nagiko en spegelbild av denna Sei Shonagon. En kvinna i ett av tradition strikt manssamhälle. En kvinna som hela sitt liv söker sig tillbaka till fadersfiguren. Men samtidigt växer Pillow Book till en betraktelse över en kvinna som tar kontroll över sitt liv. Som använder sin kropp för att få det hon längtar efter och behöver. Det finns en hel del stoff för sexualpolitiska reflektioner i filmen, i Nagikos sätt att använda den moderna världens friheter för sina behov. Tankar kring kropp, sex, lust och besatthet. Tankar som blir en del av den skrift hon låter flöda över männens kroppar och som den åldrade förläggaren låter reproducera och teckna av.

Parallellt med berättelsen, följer Greenaway den kalligrafiska konstens metoder. Pillow Book är en studie i en gammal kulturs hantverk, en skrivkonst som använder symboler och bilder och tecken för känslor och tankar. Det är ett rikt stoff Greenaway väver fram. Här finns sökandet efter kunskap, experimenterandet, viljan att undersöka tillvaron, ställa livets svåra frågor utan att falla in i moraliserande eller filosofiska frågor - allt detta som för mig är essensen i den skapande kraft som Peter Greenaway äger. Likt andra autuerer sätter han sin prägel på vad han skapar oavsett i vilken form det är. Och filmen får ibland vila när han söker andra vägar för sina tankar. Konstnären som utbildade sig i en traditionell skola är idag ett etablerat namn också i den internationella konstens rum.

Han skapade 1993 en installation i Palazzo Fortuny - Watching Water - i Venedig som ägnades åt vatten. Filmsekvenser av Greenaway i ett rum, Prosperos böcker i montrar, längst ned i nivå med medelhavet, ett källarrum där man hela tiden hör Venedigs ljud underifrån, under kanalvattnets yta. Året innan iscensatte han en utställning i Rotterdam - The Physical Self - som bestod av Greenaways egen hängning av museets konstverk där levande människor i glasmontrar skapade kontrapunkter till konsten.

Ideer gestaltas och formas utifrån det konstnärliga redskap som är tillgängligt.Peter Greenaway vågar arbeta med en bred palett av uttrycksformer. Likt renässansens konstnärer vill han omfamna hela tillvarons komplexitet och känslor, undersöka dess beståndsdelar och visa fram vad han ser.

Som filmmakare växer han i takt med sina filmer alltmer ut till en av vår tids stora. Hans bibliotek är en källa till många upplevelser och erfarenheter. Ett livets bibliotek att dyka in i och förlora sig i; ett bibliotek som stillar törsten hos den hungrande filmsjäl som alltför ofta får hålla tillgodo med komprimerade berättelser ala Det Bästa.