Take A Chance On Me

SLUMPENS ATTRAKTION eller TAKE A CHANCE ON ME
En filosofisk essä om det moderna mediala tillståndet.

"Globala nätverk av telekommunikation har fått rummet att implodera: satellit-tv, Internet, mobiltelefoni har gjort oss extremt tillgängliga, och har till synes inneburit en enorm effektivisering av kommunikationen......likt en nordamerikansk såpopera står tiden still i rasande fart: rik på yttre dramatik, fattig på utveckling och sammanhang. Det mest fundamentala politiska projektet för det 21:a århundradet är därför: Tag tiden tillbaka! Kräv rätten att vara otillgänglig, rätten till långsam tid, till stilla förkovran utan störningar från informationssamhällets skvalsändare, till att förstå vad som fört oss hit och hur vi kan återerövra kontrollen över vår egen tid." (1)
Thomas Hylland Eriksen, professor i antropologi vid Oslo Universitet.

Vi lever idag i en korseld av mediala berättelser och budskap. Etern är fylld av visuella koder och sprakande flashar. De digitala filmkanalerna exploderar av korrekt förpackade mänskliga historier och vittnesmål.
Vi avkodar ständigt budskap, varje sekund i mediasamhället är en jakt på mening. Den multimediala speldramaturgin är iscensatt på snart nog varje web-site. Det krävs av dig att du skall kunna välja; navigera efter dina önskningar, genomskåda behov och vara en slipad hyper-text strateg.

Denna maximering av innehåll och möjligheter riskerar i sin förlängning leda till en meningskollaps; ett tillstånd där mättnad infinner sig, där det blivit passé att lyssna. Ett tillstånd där berättelserna inte längre kan få oss att verkligen uppleva vad som sker, där berättarmetoderna har utarmats och tömts på mening.
Läs antropologen Hylland Eriksens rader igen - ...likt en nordamerikansk såpopera står tiden still i rasande fart: rik på yttre dramatik, fattig på utveckling och sammanhang."

Hans essä har karaktären av en brandfackla, tillspetsat och polemiskt. Men innebörden delas av allt fler kritiker av mediernas likriktning. Hur hanterar vi detta tillstånd ? Hur kan vi skapa unika upplevelser i denna massiva uttrycksexplosion ? Är vi offer för den postmoderna minnesmaskinen som har dekonstruerat alla hemligheter och dramaturgiska modeller ?

En väg vidare måste vara att återvinna den intensitet som funnits i upplevelsen. Det som Jean-Franscois Lyotard benämnt det sublima, konstens förmåga att få oss att uppleva nuet - Det sker - som något verkligt betydelsefullt och levande. Det sker är i Lyotards tankevärld en beteckning på detta något som är möjligt att uppleva genom konsten.

En metod att på nytt uppleva berättelser i en tid när modellerna urholkats skulle vara att helt enkelt acceptera sammanbrottet. Skapa ett universum av innehåll - texter, bilder, tankar, scener, film - och låta maskinen ta över. Låta en slumpgenerator styra vilka vägar berättelsen skall ta, vilket innehåll vi skall sätta samman och vilka erfarenheter vi skall ta del av.

För att detta sätt att berätta skall få mening, måste vi instämma i en grundläggande tes - att alla former av mänsklig kommunikation har något att berätta. Att den konstnärliga processen handlar om ett ständigt utbyte mellan individer. Eller som filosofen Hans-Georg Gadamer formulerar det :

"The work of art has it´s true being in the fact that it becomes an experience that changes the person who experiences it. The "subject" of the experience of the art, that which remains and endures, is not the subjectivity of the person who experiences it but the work itself.
...All presentation is potentially a representation for someone. That this possibility is intended is the characteristic feature of art as play. " (2)

Denna medvetenhet om att konsten får sin sanna mening först i mötet med betraktaren som Hans-Georg Gadamer beskriver, pekar på ett grundelement hos den mänskliga individen - vår förmåga att kommunicera.
Vi är medspelare i en ständigt pågående process, aktiva i ett spel med meningar och upplevelser. Inte, som så ofta i nutida berättarstrukturer, i mottagaränden av en färdigpaketerad dramaturgi med en enda möjlig slutsats eller sensmoral.

Mångfalden i fiktionsindustrin skapar inte nödvändigtvis fler former av upplevelser, ett rikare utbud av erfarenheter - med fiktionsindustrin menar jag inte enbart film- och tv-fiktionens berättar-dramaturgier utan också den budskapsboom som utmärker det mesta som kommuniceras via internetmediet med dess fokusering på snabbhet och ikonisering. I dessa mediavärldar är det fråga om en kvantitativ mångfald snarare än en kvalitativ.
ör att maximera uppmärksamheten - både vad gäller publikantal och potentiella marknader - innehåller de nutida fiktiva berättelserna allt färre unika element och narrativa former. Allt enklare dramaturgiska upplägg.

Vinna eller försvinna, win or lose. Så är grundmotorn i vår senaste mediala berättelse-form, verklighetssåporna eller Reality-television som skaparna vill kalla den. Svenska "Expedition-Robinson" sprider sitt budskap över världen - i Australien heter den "Survivor" - och grundmotivet handlar helt enkelt om att överleva. Både fysiskt och i konkurrens med dina medtävlare.

Överraskningsmomenten tenderar att försvinna och upplevelsen blir distanserad, analytisk. Din tid och energi går åt att jämföra hur individer reagerar under stark press och vem som är bäst lämpad att intrigera sig vinnande genom "överlevnadsspelet".
Detta mediadrama har sina otaliga förlängningar och förgreningar, med utropet "take a chance on me" uppmanas du till att satsa pengar på en vinnare. Ett klick med musen och du har investerat 10 dollar.

I Hollywooddramaturgin har analysen gått så långt att olika genrer har sina berättarmässiga "lagar" som måste tillämpas. Allt för att publiken direkt skall kunna säga vem som är the bad guy och the good guy. En formelfilm bryter inte ny berättarmark, tvärtom, den bekräftar och konserverar det mänskliga sceneri den skildrar.
För samtidigt som formlerna blir allt mer utstuderade, formas vårt identitetsbegrepp alltmera av den mediala verklighetens lagar - är du en "doer" eller "loser", är du inside eller outside.

Det finns motbilder till den tilltagande endimensionaliteten. Den digitala tekniken och ger utrymme för interaktivitet, öppnar för möjligheter att leka med tiden och tvångströjan som den linjära upplevelsens mass-dramaturgi har skapat. Den som fick F. Scott Fitzgerald att säga detta om filmkonsten i Hollywood: "Det är en serie scener lagda i en bestämd ordning, skapad för att inte ge betraktaren något annat val än att känna en bestämd känsla."

Ett tankeväckande sådant spel med identitet och verklighet finns i spelfilmen "Matrix" där handlingen utspelar sig i flera olika parallella tidsplan, och i simulerade digitala verkligheter. Alla nivåer tycks påverka varandra och vara beroende av varandra.
En annan sådan ficka, fast i det mindre formatet, står de bildkonstnärer för som tagit den digitala tekniken till sig och sett dess potential.

Den danska konstscenen har ett forum för denna konst hos nätgalleriet artnode.dk där projektet Looped fick litteraturvetaren och konstkritikern Mette Sandbye att skriva följande om de digitala berättelsernas form -

"...computerbrugeren er med till at skabe værket. Værket blir herved i højere grad en proces; et sted hver noget sker. Det er naturligtvis den særegna kombination av enhver tænkelig form for auditivt og visuelt, bevægeligt og stillestående materiale. Og det er hypermediets ustabilitet, hvor enhver linær sammanhæng er eller kan opløses i digitale, udskiftelige enheter." (3)

Detta medskapande, denna möjlighet att ta på sig en interaktiv roll som betraktare hör till de formelement som den digitala tekniken har tillfört den konstnärliga kommunikationen. Där skapas ett öppet rum mellan kreatör och publik, ett fält som visar "...the importance of defining play as a process that takes place in `between´." för att citera Hans-Henrik Gadamer som menar att detta fält är fundamentalt för konstens och kommunikationens spel.

I den digitala världen har potentialen hos denna spelplats utforskats med en intensitet som producerar ständigt nya resultat. Varje medialaboratorium med digital inriktning forskar i interaktionens möjligheter, i interaktörens roll. Varje förnyelse av berättandets dramaturgi innehåller idag ett element av interaktion.

"In electronic narrative the procedural author is like a choreographer who supplies the rhytms, the context, and the set of steps that will be performed. The interactor, whether as navigator, protagonist, explorer, or builder, makes use of this repertoire of possible steps and rhytms to improvise a particular dance among the many, many possible dances the author has enbled." (4)Hamlet on the Holodeck, Janet H. Murray

De digitala innovationerna skapar fler röster, fler potentiella berättelser som kan få fler människor att delta i den kommunikativa processen. Detta mångfald är en annan sorts mångfald än den upplevelseindustrin står för. Den bygger på en öppenhet där den romantiskt färgade bilden av Konstnären som exklusiv skapare av mening ersätts med en bild av den medskapande Individen.
Författaren och filmregissören har inte längre exklusiv rätt till e n tolkning av sitt verk. Det finns en genomskinlighet i det digitala mediet där spelet - leken - har en given plats.

Förutsättningen är naturligtvis att det finns tid, medel att få ägna sig åt den sortens upplevelse. Med Hylland Eriksens ord "...Kräv rätten att vara otillgänglig, rätten till långsam tid, till stilla förkovran utan störningar från informationssamhällets skvalsändare."

Interaktiviteten och den icke-linjära berättarkonstens öppna form ger utrymme för den intensitet i upplevelsen som Lyotard efterlyste i samtiden och som han benämnde "den sublima känslan"(5). Denna upplevelse ligger före språket, före förklaringen, före strukturen. Där finns rötterna till den potentiella attraktionskraft som slumpens val bär på. Slumpen är befriad från "planerat" syfte och mål.

Slumpen kan mycket väl återskapa det nu som Lyotard menar att de stora berättelserna förlorat för oss. Slumpen kan i ett digitalt landskap bli ett redskap, som får oss att se med öppna ögon på berättelserna och dess innehåll av tankar, känslor och erfarenheter. Just för att slumpen inte har något programmerbart mål eller syfte, kan den ge liv åt den lek, den spelplats som öppnar kommunikation och visar på den kvalitet Gadamer menar är immanent i det mänskliga utbytet av erfarenheter -

"All presentation is potentially a representation for someone. That this possibility is intended is the characteristic feature of art as play. " (6)

1. ur essän "Ögonblickets tyranni gör oss historielösa" publicerad i Sydsvenska Dagbladet, 1999 12 27 av Thomas Hylland Eriksen, professor i antropologi vid Oslo Universitet.
2. s.102-103, kapitlet "Play as the Clue to Ontological Explanation", i "Wahrheit und Methode" (1960) av Hans-Georg Gadamer.
3. ur essän "Looped" av Mette Sandbye, adjunkt vid Institut for Litteraturvidenskab, Københavns Universitet. Publicerad av artnode.dk i katalogen till utställningen "100 teckningar", Köpenhamn 1999.
4. s.153, kapitlet ""The Aesthetics of the Medium", i "Hamlet on the Holodeck", Janet H. Murray (1997), senior research scientist at MIT, Massachusetts Institute of Technology.
5. för Jean-Franscois Lyotards resonemang se kapitlet "Det sublima og avantgarden" s.48-71, i "Det postmoderna tillståndet." (1979)
6. se fotnot 2.

|#till sidtopp / to top