KATTENS SKRATT

Detta spelfilmmanus är en dramatisering av Sture Dahlströms roman med samma namn.

Johan Blixt, kallad Katten, är inhyst på en vind i London, Han drömmer om kvinnor, pengar och framgång medan han jobbar som städare på en busbio eller som eskortör i storstadens nattliga nöjesliv åt förmögna kvinnor eller som spökskrivare åt en utbränd författare. Men en dag slår det till! Succé, berömmelse och rikedom. Livet öppnar nya sidor och gamla drömmar tar form i verkligheten.

En burlesk, fantasifull men också eftertänksam och rannsakande roman av "vår tids mest anarkistiske författare".

citat ur baksidestext på Pan Norstedts pocketutgåva 1983.

Feature film script. (Swedish only)
Based on a novel by swedish writer and jazzmusician Sture Dahlström.

SCEN 1. STADENS GATOR
En mager man i hellång vargskinnspäls flyter fram genom horderna av pendlare på en trottoar. Kvällssolen ligger lågt. Det är kallt i luften, höstkallt.
Mannen strosar gatan fram, en bankgata, genom ett myller av kritstrecks-randiga män med paraply och portfölj. Han ställer sig vid en hållplats.
Han går in i en buss genom bakre ingången, står kvar på fotsteget. Ser chauffören studera honom i backspegeln, stiger av vid nästa hållplats.
Skrider ned i underjorden.

SCEN 2. TUNNELBANAN
Det är kvällstid, stress i luften, alla försöker komma fram till sitt tåg, men mannen står bredbent mitt i rulltrappan. Flödet av människor stannar upp bakom honom.
På en perrong nickar han till en fiolspelade äldre man som viftar bort honom med en huvudskakning. Vargskinnspälsen skrämmer bort hans publik.

När han sätter sig i en vagn makar sig de välklädda affärsmännen och sekreterarna diskret på sig. Han betraktar dem alla med öppen, nyfiken och spelande blick. Några skolbarn sticker ut händerna genom öppna rutor, försöker stjäla olikfärgade käppar som är utplacerade i tunnlarna.

Vid en station byter han plats, sätter sig bredvid en blond ung sjuksköterska i vit dräkt med blåa jeans under. Hon sitter och tuggar tuggummi, gäspar, tar upp en borste och borstar håret. Stoppar ned handen i sin väska och tar fram en cigarett. Hon ler mot honom.

SKÖTERSKAN:
Har ni en tändsticka...

Vargpälsmannen börjar rota i fickorna. Får upp avbrutna plån, nedklottrade lappar. Svettas. Den blonda får eld av en annan kvinna. Under tiden har mannen fått eld på en tändsticka, håller upp den mot henne. Hon ser inte på honom, han är paralyserad och tändstickan brinner ned i köttet på tummen. Han släpper den, stönar och sväljer smärtan.

SKÖTERSKAN:
Ni är väl inte sjuk...

Vargpälsmannen skakar på huvudet. Ser på den blondas profil, han är tyst och ser svimfärdig ut.

SKÖTERSKAN:
Bäst ni åker hem och lägger er...

Den blonda försvinner hastigt av vagnen och mannen hinner inte fram till dörren. Sätter sig istället framför två tysta kostymmän. Mannen startar en monolog, med låg och eftertänksam röst.

VARGSKINNSMAN:
Dessa tåg är tillverkade av tunt papper som hålls upp av min viljestyrka...Om jag släpper tanken på tåget, sjunker det ihop till tunn målarfärg över syllar och räls...

Kostymmannen framför honom ser störd ut. Irriterad. Nu får monologen en annan ton. Hög och klar. Vagnen blir knäpptyst.

VARGSKINNSMAN:
Vädrar man aldrig sängkläderna i det här landet...en långsamt sjunkande, lortig liten halvö.

Samtidigt som han talar, tar han av sin grova sko. Låter den nakna foten glida upp längs benet på mannen mittemot.

VARGSKINNSMAN:
Befolkat av andraklasseuropeer...

Kostymmannen vitnar i ansiktet. Han torkar nervöst munnen med en näsduk. Då börjar den nakna foten krypa upp under kostymbenet. Mannen biter sig i läppen, hastar av vid en station. Den vargskinnsklädde följer efter honom, tätt, tätt inpå hans rygg.

SCEN 3. TIGGARGRÄNDEN
Kostymmannen småspringer iväg från tunnelbanan. In på en liten gata. Den vargskinnsklädde flanerar efter. Inväntar i en port att bytet skall komma tillbaka ur gränden. Stiger fram mitt framför honom.

VARGSKINNSMAN:
Ger du mej en tia till mat, kompis...

Kostymmannen ser lättad ut, plockar fram en sedel. Börjar hastigt gå därifrån, men får en föreläsning på köpet.

VARGSKINNSMAN:
Tryggheten i välfärdsstaten är en bluff, inget är säkert, vad hjälper en pension när du har en vargskinnspälsad dåres fot i dina byxor...

SCEN 4. VINDEN
På ett oinrett vindsrum sitter mannen i vargskinnspäls med ryggen mot skorstensstocken, fötterna nedstuckna i en sovsäck. I knäet har han en reseskrivmaskin. Han knattrar fram några ord, bläddrar i sina manuspapper. Reser sig, går ett varv runt skorstenen. Klättrar upp genom takluckan, ser koppartak, kyrkspiror, regntung himmel. De elektriska ljusen tänds, bilarna signalerar nedifrån gatan. När han sitter där blåser det till, en tröja på luftning flyger iväg över stadslandskapet. Mannen kryper in och draperar tidningspapper kring sin magra, nakna bringa.

Färdigklädd klättrar han ned från sin fasta punkt i tillvaron, en vind ovanför vinden i ett gammalt jugendhus. Han går nedför trappan, förbi våningar med advokatkontor, banker och läkarmottagningar. Han stannar upp, den blonda sköterskan från tunnelbanan arbetar i jugendhuset, hon kommer ut ur en mottagning. Mannen följer henne ut.

SCEN 5. TUNNELBANAN
I kvällsrusningen smyger mannen efter den blonda sköterskan upp ur tunnelbanan, tätt, tätt. I en rulltrappa vänder hon sig överraskande om och ställer en direkt fråga -

SKÖTERSKAN:
Vill du knulla mig för en hundralapp...jag behöver till hyran.

VARGSKINNSMANNEN:
Jag har bara en tia, måste ha mat. Hur ska jag orka knulla som inte ätit på två dar...
Du lämnar inte kredit...

SKÖTERSKAN:
Det är emot mina principer. Har aldrig gjort det förr, förresten fnaskar jag bara ihop till hyran. Jag arbetar på en läkarmottagning...

VARGSKINNSMANNEN:
Jag vet, jag har följt efter dig...

Han ser på henne med en nyfiken, förälskad blick. Hennes leende är förstående.

Kattens skratt som pdf fil